Maddis

Ack värmland du sköna.
En dag kvar tills jag och Emelie susar iväg till Arvika. Jag har varit så taggad i veckor nu,och äntligen ska vi åka!
Det ska bli skönt att få komma bort från denna håla,komma bort med Emelie hand i hand och bara vara. Vi båda behöver det.
Mitt i all denna glädje känner jag sorg. Alltid när vi åker upp till Arvika blir jag ledsen,vemodig. Alla dessa minnen,dom gör ont. Jag saknar att bo där,jag växte upp där en gång i tiden men ändå så mår jag så dåligt av det. Minnena sätter sej som ärr och går inte bort. Varför ska man alltid få dom dåliga minnena insatta i helvetes huvudet? varför inte dom bra minnena? Jag hatar minnen!

Skolan går bättre,eller jag går iallafall dit. Det känns så ovant att sitta vid skolbänken och få uppgifter att göra. Det var nåt år sen jag gjorde det. Och jag ångrar det!
Varför gick jag inte bara i skolan? jag vet svaret,men ingen annan fattar det. Det är som att prata med en vägg,noll koll.
Jag vill bara hoppa och falla för alltid,men det är omöjligt. Jag vill känna glädje och vara lycklig,men det är omöjligt. Är det omöjligt för mej att leva? Leva ett såkallat ''normalt'' liv utan alla dessa om och men. Jag tror inte det,eller jag vet! Min uppväxt har tagit ner mej i träsket,och jag kommer inte upp,jag sitter fast. Kanske den där riddaren med vit häst kan hjälpa mej? Kanske inte.
Än en gång sitter jag och skriver hur dåligt jag har det,blablabla. Det finns dom som har det värre tänker ni. Klart det finns, jag har inte bett någon att tycka synd om mej osv. Jag vill bara skriva när jag känner för det. Och jag trodde aldrig jag skulle skapa en dum blogg så alla kan läsa. Men jag gjorde det! Dom är oroliga för mej och jag försöker skriva så dom fattar men självklart fattar ingen. Inte ens jag fattar vad jag skriver,dumhuvud!

Mitt block därhemma räddar mej,jag får skriva vad jag vill utan att någon ser det. Här ser alla. Alla ser.
Closer.
I skolan behöver man bara passa tider,inte tassa på tå. Vill man skrika så gör man det,men man hamnar hos en jävla kurator som ska in i kroppen och sen dela med det till alla andra.Tystnadsplikt så fan heller!
Jag äter inte,jag sover inte,jag lever inte. Bara mitt skal,mitt sköra skal som tar emot alla slag. I tisdags fick jag en tablett av mamma,lugnande som det så fint kallas. Hon sa att jag behöver sova. Ser jag så hemsk ut?
Men inget hjälper. Jag sover lika dåligt,vaknar upp och kollar alltid ut mot rummet,vad väntar jag på att se i mörkret?

Allt går utför,ingen uppåtkurva någonstans. Jag bara sjunker,stannar inte på vägen bara åker åt ett håll,fel håll.
Junior,våran katt dog iförrgår. Tredje katten i rad som dör. Först Nasse för nån månad sen och sen Paddan för typ 2 veckor sen. Och nu Junior. Bara en kattunge. Mamma hade kört på henne. Hon hade legat under bilen när mamma skulle åka in till ''stan''. Hon var förstörd. Jag sa inget när hon kom och kramade mej,bara: Allt har en mening. Hon frågade då vad detta var för mening. Att vi inte ska bo här svarade jag snabbt, hon nickade.

Mitt jävla beteende har kommit tillbaka. Jag orkar inte med mej själv. Varför ska det göra så ont o leva?
jag kom på att jag kommer aldrig få växa upp med en lycklig familj. Vi kommer aldrig ha sånadära middagsbjudningar, fira julafton tillsammans. Vi kommer splittras,så som vi redan gjort. När jag flyttar hemifrån kommer jag inte ha kontakt med dom. Emelie kommer jag ha kvar. Jag kan inte leva utan henne. Men resten kommer vara som bortblåst.
Framtiden är inget för mej,man får försöka leva dag för dag och försöka ta tag i saker som är svåra.
Men säg det till en människa som heter Maddis. En människa som inte fattar nånting,ingenting. Hon kanske inte vill fatta? Nej,så är det nog. Hon vill inte.
I don't wanna fall.
Det biter inom mej,och skär utanpå.

Jag fick gå från skolan,tidigare än vanligt. Jag hade en klump i halsen,jag fick inte ut den.
Jag gick till Emelie i hopp om närhet,att få känna att någon ville ha mej där, men hon orkade inte. Jag förstår henne.
Bussen gick 12.15,jag åkte hem. Jag föll ihop,låg bara på golvet i väntan på något. På vad? Jag vet inte.
Mamma var ingen tröst. Hon kramade om mej men frågade som vanligt, vad är värst? Jag sa surt att hon skulle sluta fråga. Det blev tyst. Jag la mej på golvet medans mamma ringde BUP. Jag kopplade ifrån vad hon sa, ville inte höra.
Sen sket hon i allt. Det var inget mer med det. Hon bara tjatade om T som skulle komma,allt skulle vara fint,och bra. Fan ta henne.
Jag är så trött, det tar aldrig slut. Såren finns där,jag vill ha kvar dom, det får mej att känna mej speciell. Det känns skönt att hugga i köttet,låta varet rinna,bort med smutsen. Jag går ner flera kilo när jag skär bort det överflödiga,jag mår bra. Att inte äta gör mej smal,jag mår bra. Jag kan leva på luft,jag kan! Bara jag,ingen annan.
Lägg dej ner mitt barn,skölj dina tårar mot dina sår,det är över nu.