Maddis

Smile
Jag är en mördare. En känslokall äcklig mördare.

Jag kan inte skratta,gråta,le,sura. Jag är helt tom. Jag ska bara isolera mej från verkligheten tills jag blir mej själv igen. Sen efter allt, efter att jag kommit upp på toppen igen, för det ska jag. Då ska jag njuta av livets goda. Jag ska göra saker jag inte gjort förut, jag ska ta mej fan på saker. Jag orkar inte längre sova bort livet, jag orkar inte vara rädd för döden och att leva, jag vill ut och springa,säga att jag faktiskt lever. Trots allt!

Har jag lärt mej av mina misstag? Jag vet faktiskt inte. Jag kan inget säga. Men en sak är säker. Jag fick mej en tankeställare, den där jag behövde. Så mitt i allt detta elände, är jag ändå glad att det hände. Jag är glad att jag får genomgå detta. Det stärker mej och jag ser saker på ett annat sätt. Det mest jobbiga är väl att inte veta vem det var. Vem var den som skulle få genomgå detta med mej egentligen? Stort frågetecken men jag vill inte veta ändå. Jag ska fortsätta som jag gör. Jag är inte kär, jag är inte känslolös,jag är faktiskt en människa med känslor som kan ta del av saker.

Så tack C för att du gjorde min helg helt värd,har inte skrattat så mycket på länge.
Tack Sandra, du som bryr dej på riktigt. Du är så himla jävla bäst.
Och tack ni andra som stöttar mej lite sådär. Det betyder trots allt.

Och mamma, ska ha det största jävla tacket! Du står kvar, höll min hand och gjorde allt. Detta stärkte mej, oss. Jag ser inte längre ner på dej, nej. Jag ser upp till dej, för att du är så stark. Jag fucking älskar dej! förlåt om jag aldrig säger det. men jag menar det.

Jag har faktiskt känslor, som ni alla andra.
Sehnsucht
Jag fick svaret jag inte ville ha. Så var det med den saken.

Man lär sej av sina misstag,självklart. Detta har jag lärt mej mkt av. Men kommer jag sluta? Kommer jag någonsin säga till han? Bättre o hålla tyst och svälja skammen man bär på. Misstaget. ekoekoeko.

Jag går bara varje dag och tänker på det. Och värre när folk börjar fråga vad det är. Inget? Jag vill inte säga till omvärlden, den ska inte få veta. Det räcker med dom som gör det. Usch. Hur kunde jag gå så långt? Jag blir äcklad av bara tanken. Fan ta mej själv säger jag bara.

Utan allt detta så mår jag väl i grund och botten pretty good! Skumt tycker nog dom flesta men ja. Jag mår väl fint antar jag.
På fredag blire kullenfestivalen med massa randoms och min älskade floffy<3. C joinar med mej hem,han vill ha mitt vatten och han älskar min säng, så vare med den saken.


Dagen tillägnas min söta bästis Lukas. Han gjorde min dag värd, och vi lärde oss massa fina saker. Puss
Bye bye baby
varför skriver jag ens?vem kan hjälpa mej?nej ingen.


Jag vet inte vart jag ska börja,eller sluta. Mitt liv var ju på toppen,toppen av mount everest. Men på en minut så sjönk det ner till havsbotten igen. När man äntligen känner den där livsglädjen krossas allt. På grund av en så liten sak. Som man gör så stor.
Jag vet inte vad jag ska skriva ens. Jag vill bara ha svar,nu! men jag är så jävla rädd. Tänk om det stämmer,tänk om det är så,vad ska jag säga,göra? Jag kommer knäcka dom flesta. Jag knäcker mej själv.

Mitt självförtroende har gått åt helvete,mer än innan. Nu ser jag bara en misslyckad nolla som inte kan göra något rätt. Jag vill tillbaka till barndomen. Där mamma bara kramar om en när man ramlat på gruset och skrapat upp knäna. Hon plåstrar om och blåser,stryker sina händer på det onda,man är trygg.

Jag är rädd för att växa upp. Jag är rädd för att få så mkt ansvar. Jag är rädd för att bli vuxen. Erkänner det aldrig,men jag är rädd för nästa år,18. Jobb,pengar,boende. Jag klarar inte ens att ta mej upp till skolan. Värdelösvärdelösvärdelös.

Oron ekar i mitt huvud,ni förstår inte vad jag just nu går igenom. Ni vet inget,för jag är bra på att dölja. Hur långt har det gått? När ska det sluta? Jag biter bara ihop och väntar på svaret. Snart,snart kommer det.