Maddis

I'm gonna take what you giving
Goddag,eller kanske godkväll nu när klockan börjar närma sej 18. Dagen har gått snabbt trots att jag vaknade vid 10. Lite efter 13 åkte jag och min kontaktis iväg till Skövde för att träffa en kurator på habiliteringen. Jag visste inte vad jag hade att vänta mej eller vad vi skulle prata om eller något. Kom dit och skulle anmäla mej i receptionen där en kvinna satt och pratade med en man. Hon hade inge tid på datorn och frågade vem jag skulle träffa. Sa hans namn och mannen vände sej om och sa glatt "Jamen det är ju jag det". Eftersom vi mejlat och gjort en privat tid så hade dom inte skrivit in det i databasen typ. Vi gick in i ett rum med ganska bekväma fåtöljer och inte alltför instängt,skönt. Han frågade först lite vad och varför jag varför jag var här. Jag skrattade och sa att jag inte hade en aning. Så vi fick diskutera lite saker och han fick förklara vad han var till för osv. Så efter ett tag förstod vi varann. Han var iallafall väldigt trevlig och inte obehaglig. Han var insatt i detta med autism osv och förklarade saker bra och sa grejer som jag kände igen. Det var ett lyckat möte iallafall. Vi ska träffas om två veckor igen och då ska han ha ringt min handläggare på LSS och pratat lite osv. Vi kom fram till att jag behöver något att göra,komma ut ur lägenheten men att det måste vara anpassat för mej. Han förstod direkt att "jobbet" på ålderdomshem som jag hade inte var någon höjdare för mej. Jag sa att det blev för mycket och att jag var tvungen att ta i människor och ha kontakt med dom. Han förstod mej och sa att det ofta är så när det kommer till din diagnos. Men han var snäll. Och han ska som sagt prata med min handläggare på LSS och diskutera kring detta med att ha något att göra som är anpassat efter mej och även kolla på hemhjälpsliknande grejs. Min kontaktis som oxå jobbar inom det sa att det skulle vara en bra idé och skulle även prata med min handläggare om det. Alltså att jag får hjälp i hemmet helt enkelt eftersom jag har svårt för det vilket jag inte velat erkänna innan men kände att idag var det dags,idag var det allt eller inget som gällde. Sa att ja,det är jobbigt,jag vill inte ha någon i mitt hem men att jag oxå får tycka det är jobbigt då. Att jag faktiskt behöver hjälp hur pissigt det än må vara. Vi alla var ense om att jag måste komma ifrån mitt skydd,familjen. Att jag inte kan ha dom som någon sån hjälp för det förstör relationer. Det ska vara familj och hjälpen kan jag få utifrån så det inte krockar. Har ju kommit ifrån mamma och hon är ju inte med på möten eller så längre utan min kontaktis är den som hjälper mej vilket känns skönt. Min syster hjälper mej väldigt mycket oxå och jag liksom sitter lite fastklistrad på henne. Vill ha en sund relation med henne,vill inte att hon ska vara någon som måste hjälpa mej med mitt handikapp närdet faktiskt finns människor som jobbar med det. Hon är min syster. Så om det går som det ska så kommer jag få mer hjälp med mitt handikapp. Detta med att städa,handla,tvätta osv. Känns jobbigt men oxå skönt. Jag vill kunna vara självständig på det sättet som jag kan,med hjälp utifrån. Och tar jag ingen hjälp så kommer jag ruttna här och jag vill ju inte det. Så hur jobbigt det än är så ger jag det en chans. 
Ringde även psyk när min kontaktis var här men dom kunde inte svara på något och sa åt oss att ringa till sjuksköterskan istället. Så vi ska ringa dit imorgon och fråga vad som försigår eftersom dom hade stängt förut. Är rädd att dom tagit bort mej från registret eftersom kvinnan inte kunde hitta något och min mage knöt sej. Måste jag börja om på ruta ett igen? Jag orkar inte... Hoppas dom kan ge mej bättre svar imorgon. 

Så det har varit en okej dag eftersom det var ett bra möte. Han frågade om jag blev trött när jag pratade såhär och jag svarade ja. Att jag blir trött bara av att gå till affären. Han liksom förstod mej. Att detta sociala var jobbigt för mej och ifrågesatte det inte utan accepterade det. Det var skönt. 

Nu behöver jag väl dammsuga egentligen eftersom min kontaktis med hund kommer imorgon och jag vill inte att det ska se ut som ett helvete. Hon var inne förut en sväng och jag mådde skitdåligt. Det är inte jättestökigt men inte dammsugat liksom. Och hon vet ju att jag har svårt för det och vet oxå att jag får panik när jag vet att någon ska komma och jag städar sådär stressigt. Jag vill inte att någon utomstående ska se hur jag har det eftersom mitt hem speglar mitt mående. Men det blir nog bättre.
Dammsuga alltså...Hmm... Har ont i huvudet och är trött i huvudet. Kanske ska diska istället och dammsuga imorgon efter jag vaknat istället. Låter bra.

 
Ojdå,nu blev det en lång text

Vibe ligger och snarkar bakom mej,as you can see. Hans ena öga ser lite skumt ut,igen. Så jag har baddat det lite med ljummet vatten. Han blev inte glad men fick dreamies efteråt så han blev glad igen. Han verkar ha problem med ögonen för det är inte första gången han kisar och har lite gegg i ögat. Han har inte ont men fattar inte vad det är. Det går över efter någon dag och blir som vanligt igen. Har han bara otur och får in skit i ögonen ofta? Jag vet inte. Får hålla utkik om det är något och om det blir värre. Tror dock mest han bara är lite känslig av att få in skit i ögonen,därav lite reaktion. För det går över ganska snabbt och han har aldrig haft ont. Men det är nog ingen fara,bara jag som överreagerar. Men det är min bebis liksom.
Lillen ligger i fåtöljen och sover så gott. Så när jag väl lägger mej lär dom leva loppan,som vanligt. Vi har inte riktigt samma sovrutiner men det är lugnt. Dom lägger sej efter ett tag och sover. Det är inte många timmar dom är vakna på ett dygn liksom,gött liv. Äta,bajsa och sova. Vill vara katt.

Är jävligt nere,sådär "kännerochharingenlusttillnågotlåtmejbaravaraochdö" typ. Jag försöker hålla mej ovanför ytan och verka som att saker och ting är okej men i själva verket går jag sönder inombords. Jag känner inte att jag lever,jag tar bara plats,jag gör ingen nytta,mitt liv står still,känner mej hopplös,känner att jag aldrig kommer kunna duga,känner mej otroligt jävla ensam,allt är meningslöst,har inget hopp kvar,har bara negativa tankar,är instängd,olycklig,äcklig,rädd. Har ingen ork,hur ska man orka med allt jobbigt när man inte ens orkar ta sej upp ur sängen på morgonen? 
Jag är instabil,vet varken ut eller in,vet inte vad jag gör om 10 minuter eller om 10 år. Allt är så suddigt. Jag gillar inte att leva. Det är jobbigt att leva som jag gör och jag orkar inte ligga på för någon sorts hjälp eftersom jag inte har någon ork till det. Kan inte bara någon se mej,förstå mej och hjälpa mej. Kan inte någon för en gångs skull inte ge upp om mej utan faktiskt rycka upp mej och dra ut mej. Hur jävlig jag än är,hur jävligt jag än mår. Prata vett i skallen på mej,få mej att se något fint här nere i eländet. Hjälpa mej att ligga på och göra saker för mej som får mej att må bra i kroppen,om så bara för stunden. Lära känna mej,den riktiga jag. Fråga hur det är med mej utan att låta nedlåtande. Få mej att fokusera på annat. Dra upp massa jobbiga saker och sen försöka pussla ihop bitarna och lägga det åt sidan,låta det vara. Bara ge mej en kram som betyder mer än ett kallt "jag låtsas bry mej". 
Jag har aldrig önskat mer i mitt liv än att kunna prata,att kunna förklara saker. Att kunna beskriva mina problem. Jag kan skriva,ibland. Men prata blir bara grötigt och jag vet inte vad jag säger och kan inte förklara varför. Jag vet ibland varför,ofta inte,men när jag väl vet det så kan jag inte förklara det för utomstående. Frustration. Har så mycket jag vill få ur mej men allt fastnar i mitt huvud och stannar där så jag själv får trilskas med det i min enamhet. Vill spy ut mina ord på en annan människa så jag slipper känna mej så ensam i detta. Men jag kan inte. Varje gång blir det tunghäfta och jag får inte ut något. Jag sitter alltid med ångest i bröstet och vill bara skrika,orden krigar i min mun och vill bara ut. Men jag får inte ut något. Jag går hem med allt kvar,varje gång är det så. Allt sitter kvar i huvudet,allt som jag ville få ut men inte fick. Jag mår sämre när jag kommer hem för jag är frustrerad. Det kan liknas lite med en förlamad människa som inte kan få ur sej saker och ting som den behöver säga eller göra. Den frustrationen den människan har,att ha så mycket inom sej men inte kunna säga eller göra något. Nu säger jag inte att det är en exakt liknelse men för att ni ska förstå lite,hur min frustration ter sej. Jag är den förlamade på möten,jag sitter och är frustrerad över allt jag har inom mej men kan inte prata,kan inte göra något. Jag kommer hem och kvar ligger allt som grävts upp under dagens möte men som jag aldrig får ur mej. Sen ligger det där och blir bara större och större. För varje gång byggs det på och ibland välter det och jag går under. Men jag kan fortfarande inte prata,beskriva något. Jag sitter bara än en gång med alla tankar utan att få ur mej något. 

Det var inte meningen att skriva det här egentligen men det liksom bara sipprade ut i fingrarna så jag får väl ta tillvara på det och låta det vara. 
Jag sticker inte under stolen med att jag är deprimerad,jag har ångest och diverse andra psykiska åkommor. Men jag skulle gärna,för en gång skull kunna säga "Det är bra" utan att ljuga. 
 
Nu ska jag krama mina katter som är dom enda som accepterar hur sjuk i huvudet jag är för att dom faktiskt inte fattar eller förstår mej. Vilket är bra. Annars hade dom oxå stuckit för längesen. Djur är bra. Vi förstår inte varann,kan inte kommunicera och allt blir så bra. Inga missförstånd,bara kärlek.
Waiting for someone to be near
Idag är det meningen att jag ska tvätta men är så trött och allt såntdär. Vi får se hur det blir,en timme kvar tills jag ska börja så. Kanske kan bli lite piggare. Äh,vem försöker jag lura? Är alltid trött ju.
Sovit ganska gött inatt faktiskt,inte vaknat så jävla många gånger vilket har varit skönt. Drömt konstigt som vanligt men det får gå. Minns att mina katter försvann och jag gick runt och skrek deras namn och grät okontrollerat. Det var hemskt,gjorde så ont i mej. Det är ofta jag drömmer att mina katter försvinner eller att något hemskt händer dom. Och det gör lika ont varje gång och jag vaknar alltid upp ledsen och kollar så dom fortfrande är med mej. Usch. Jävla huvud som måste förstöra för mej hela tiden.
Men när jag vaknade idag kom Lillen och la sej på mej,sådär mysig och allt. Ville gråta lite då men höll mej och log istället. Jag är inte en lycklig människa men mina katter får mej att känna lite lycka,dom är bäst och finns alltid där. Åh,känner mej helt känslosam idag. Sitter med tårar i ögonen nu när jag kollar på Vibe som ligger och sover så fint. Skyller på mensen och hormonerna. Gör mej till en jobbig människa för tillfället. 

Men ja,tvätt alltså. Får ringa syrran och kolla om det blir något. Vi tvättar alltid tillsammans vilket är bra för mej,annars hade jag nog aldrig tvättat,haha. Behöver tvätta fönster oxå eftersom katterna gillar att trycka upp ansiktet och då blir det fläckar sådär skitsnabbt. Fattar inte varför dom måste sitta med ansiktet och näsan mitt uppe i fönstret,haha. Men jag kan inte tvätta fönster,blir skitfult när jag gör det. Men måste innan det blir för kallt känner jag. Och nu har någon fågeljävel bajsat på mitt fönster i vardagsrummet så måste. Behöver skura oxå så jag kan lägga på min nya matta och slänga den andra. Men jag och skura går inte hand i hand. Har utvecklat någon fobiaktig grej för att skura,vetifan alltså. Dammsuga är inga problem men skura,ger mej lite kalla kårar. Så mycket dom behövs göras men så lite ork. 

Imorgon ska jag till Skövde igen,till habiliteringen för att träffa någon kuratorgrejs? Ärligt talat så vet jag inte och fattar inget. Men får väl se,han får la berätta vad han kan göra för mej så jag fattar något. Jag vet själv inte vart jag ska börja liksom,behöver hjälp med allt i stort sett. Det löser la sej. Allt står så stilla och det är ju nu jag faktiskt tagit mej i kragen och bett om hjälp,men så är det kaos på psyk och att få hjälp där just nu är ju inget att förlita sej på. Men behöver det. Uh. Varför kan jag inte vara problemfri och leva livet istället? 

Såhär mysigt hade jag och Lillen när jag vaknade. Märkte även att mitt bröst gärna ville ploppa ur tshirten men nej sa jag,så den stannade där men kikade ut lite sådär sneaky istället.