Maddis

Boom goes the dynamite

Mår nog inte så bra ändå. Försökt intala mej själv i 3 dagar att det är okej osv. Men det är inte så jävla okej. Bara jag som numera trycker undan allt för att livet är så jävla bra,you know. Allt är frid och fröjd bla bla.
Är så apatisk utåt sett. Känner mej lite som en robot. Och när det blir för mycket så exploderar jag istället av allt jag gömt undan.
För jag gör mina rutiner,pratar med folk och allt är bara i en linje. Det är samma sak varje dag. Tillslut när tiden gått och jag kommer hem,inom stängda dörrar så brister liksom saker och ting. Det är väldigt frustrerande.
Som min kurator på habiliteringen brukar säga. "Ibland önskar man att det hade synts på utsidan". Ja. Osynliga handikapp osv är så frustrerande men samtidigt är jag ju glad över att inte vara funktionshindrad på det sättet. Men själva grejen. Det man inte ser finns inte. Men det gör ju tyvärr det.

Vill inte vara deppig and shit men det är så det är. Jag försöker tänka som så att jag faktiskt har bättre dagar och allt är inte nattsvart längre. Jag får pauser och får andas in lite positivitet liksom.
Men vill skada mej själv so bad. Var längesen jag kände såhär starkt. Och det är nog det jobbigaste just nu. Hjärnspöken och sånt kan jag ta itu med sen men this..
Jag tänker inte göra något,jag vägrar att sätta fler ärr på min kropp,dom äcklar mej. Blir ständigt påmind om hur fucked up jag är tack vare dom. Jag vill inte ha mer. Måste stå ut helt enkelt. Får dra hårstrån istället,det är ganska nice det med. Ett hårstrå i taget med pincett.

Nefan,nu ska jag sova. Hoppas på att vakna upp och känna lite positiv energi imorgon.
Fick ju trots allt akupunktur idag så kroppen kanske mår lite annorlunda iallafall. Who knows.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress