Maddis

Februari
Här sitter jag klockan 20.49 en torsdagskväll i februari. Min bror blir idag 19 år och jag minns inte sist jag träffade honom. Känslorna är jobbiga och svåra att dela upp. Min bror som jag alltid tog hand om,som var min bästa vän när vi var små och gjorde bus. Lärde honom massa strunt och tvingade honom att leka med barbies istället för actionfigurer.
Idag har vi ingen kontakt alls. Vi valde två olika vägar i livet och det gör ont. Varje gång jag blir påmind om min familj och om mina syskon så gör det alltid ondast att tänka på honom. Min lillebror.

Men det är väl livets gång,att förlora ting. Både levande och icke levande ting. Och jag om någon är van att förlora saker,människor. Blev påmind om det senast idag,över en kaffe. Att alla jag en gång litat på numera inte finns i min närhet. Att det format mej till något jag gör idag. Inte låter någon komma inpå mej och alltid är livrädd att bli lämnad. För det gör alltid lika ont hur mycket jag än förbereder mej på det. Man vänjer sej aldrig vid känslan av att bli lämnad,hur mycket man än blivit det tidigare.

Men för att tänka positivt så har jag kommit långt. Jag släpper in folk och försöker att tänka mer på nuet och inte att "detta är snart över". Jag försöker njuta av stunden jag är i,med dom jag har i min närhet. Även ifall det inte är många och hälften är anställda och kommer i framtiden försvinna ur mitt liv. Men det är okej,nu är nu och nu är dom jag bryr mej om i mitt liv. Och det är ju det som räknas,eller hur? Nuet.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress