Maddis

Long time no see

Livet är en röra. Det är så mycket i mitt huvud,så mycket på en så liten plats. En röra helt enkelt.

Jag har avslutat min psykologkontakt och alltså ingen mer psykoterapi. Men jag står i kö igen,om en kvinnlig dyker upp och har tid. Vilket kommer ta tid,år. Men jag är okej med det. Under tiden jag gick hos psykologen,en ung kille,så mådde jag sämre än på väldigt länge. Inte för att jag drog upp saker från förr utan för att jag skulle träffa honom. Sitta instängd i ett rum med en kille,en ung man. Det funkade helt enkelt inte,ibland blir min problematik med män lite för påmind. Personligen så var han väldigt bra. Han lyssnade,var väldigt klok och kompetent. Men det räckte inte. Och jag förvånas varje dag över hur jag för första gången i mitt liv kan vara med en man utan att bli obekväm,min pojkvän. Så ja,det finns ändå lite hopp.

Rotrenoveringen närmar sig med stormsteg och ångesten likaså. Har sen i våras haft många okända människor i mitt hem,både när jag varit hemma och inte. Här snackar vi ångest. Okända människor i mitt hem,min safe zone. Men jag får bara leva med det. Och ännu har inte renoveringen börjat. I augusti,mer än så vet jag inte. Informationen man får är inte den bästa. Barackerna byggs upp på gården så min utsikt gick från en fin bakgård med grönt gräs till baracker över hela gräsmattan. Kommer inte kunna bo hemma på ca 8 veckor. Jag och katterna måste bort. Att bo med 2 katter i en lägenhet på 45kvm utan badrum och kök,det går inte. Katterna hade troligen dött av stress och jag,ja,jag hade väl gjort detsamma. Det finns inte på kartan att kunna bo här samtidigt som det arbetas 7-16 alla vardagar med toa,dusch och kök i en barack på gården. Det funkar inte.

Så vi flyttar hem till min pojkvän under tiden. 6 mil härifrån. Till hans lägenhet. Jag ska ta med mina katter och mina saker för att bo hos honom i några månader då jag flyttar redan under semestern. Jag är livrädd. Det är nu jag måste skilja på vad förälskelse och kärlek är. Det är nu jag måste inse att det finns olika stadier i förhållanden. Jag ska leva ihop med en människa. Den inre stressen och hur livrädd jag är tar kål på mig. Jag överanslyserar precis allt. Det är som att jag redan bestämt mig för att han kommer sluta älska mig efter dom här månaderna och vi inte längre kommer vara vi. I mitt huvud är detta dom sista månaderna med honom,innan det tar slut. Hur sjukt är det inte att tänka så? Borde jag inte vara skitglad över att få vara med människan jag älskar och tycka att det är roligt att få testa på att bo ihop? Det gör jag väl också. Men den oroliga och negativa sidan tar över,som vanligt. Ta det som det kommer försöker jag intala mig själv. Tänk på hur roligt det kommer vara att se hans katter och mina i ett och samma hushåll. Hur dom i början kommer få runt och bara WTF och sen förhoppningsvis bli bästa vänner. Hur jag och min pojkvän lär oss att leva tillsammans och ha en vardag. Det kommer gå bra. Jag måste sluta tänka.

Går på semester nu i veckan. Sista dagen är på onsdag och sen är jag ledig. Vet inte hur länge eller något. Med tanke på att jag kommer bo 6 mil härifrån så måste vi klura ut hur det ska bli med jobbet under tiden. Kom in på skolan också men det lär jag få hoppa eftersom ja,jag inte kommer bo hemma. Jag är inte kapabel till att pendla 2 timmar om dagen. Varken psyket eller plånboken skulle fixa det. Så det känns som ett misslyckande även ifall det inte är mitt frivilliga beslut. För jag vill börja plugga men för att vara realistisk så kommer det inte att gå denna terminen tack vare fittrenovering.

Okej. Nu ska jag ta min överbelastade hjärna och försöka sova. Drömmer dock bara skit och sover oroligt hela tiden så är inte direkt taggad. Men 3 dar kvar sen kan jag bara göra vad fan jag vill,typ supa mig packad på en torsdag.