Maddis

Familj
Vill lipa pga sett gamla bilder på min bror och liksom allt gör så ont. Vet inte vart han är,vad han gör och knappt hur han ser ut idag. Vi var så tighta. Vi växte upp tillsammans och det var vi som lekte,vi som hittade på massa dumheter. Och sen så hände livet.
Jag försöker att inte tänka på familjen för mycket. Eftersom det aldrig blir bra. Jag har inte längre någon direkt kontakt med någon i familjen,allra minst min bror. Ingen kontakt alls faktiskt. Han blir 20 nästa år. Jag visste inte ens vart han var när han blev 18. Dagen då vi som små hade bestämt för att dra ut på krogen och festa loss. När han blev 18 så skulle vi ut. Men när han blev det så visste jag inte ens vart han var. 
Allt som har med familjen att göra är väldigt ångestfyllt. Jag har gjort ett aktivt val att ta avstånd från en del av den. Och det gjorde jag i samband när jag flyttade och bestämde mig för att göra ett sista försök att leva. 
Så nej,jag har rent generellt ingen direkt kontakt med min familj. Pratar med min syster då och då. Ibland får jag ett sms av min mor. Mer än så är det inte. Vi träffas när det är något,som födelsedagar. Och det är okej. För jag levde inte för mig innan,jag levde efter dom. Och på så sätt kunde jag inte utvecklas,bli självständig och må bättre. Eftersom alla mådde dåligt och levde i en tillvaro som jag nu ser tillbaka på som en ren misär. 
Men nu står jag ensam på två ben. En familj för mig idag är den jag har med min pojkvän och katterna. Och det familjära får jag uppleva från hans sida. Det är fint och jag känner mig mindre ensam. För hur det än är så kommer jag alltid fortsätta drömma om en funktionell familj.  (null)

Väder
(null)

(null)

Detta väder,denna årstid.. Den är fan fruktansvärd! Så jävla mörk och grå. Förstår nu varför folk blir deppiga av denna årstid. Innan var jag alltid deppig,sommar som vinter. Så att känna annorlunda pga väder var liksom inte en grej. Tills nu. Känner fan av hur nere jag blir när vädret är,ja,skit. Det liksom triggar igång så mycket. Blir lite nere,thats ok. Men när jag blir lite nere så triggar jag igång mig själv med ALLT negativt som jag kan hitta. Eller som varit. För det är så jag fortfarande funkar tyvärr. Att tänka för mycket på saker som inte har någon mening i nuet. Saker som inte har hänt eller ska hända. Men som jag bara analyserar sönder. 
När man lärt sig mycket om hur man funkar så kan det både bli lättare men också svårare att hantera. Svårt att förklara. Det är trevligt att ha ett hum om varför man reagerar eller gör vissa saker men det är också förjävla frustrerande eftersom man vet om det men fortfarande gör det. 
Antar att jag mest är irriterad på mig själv bara. Att jag hela tiden ska ha tankar som inte är relevanta eller överanalysera allt i minsta detalj tills jag själv tror på det. Det är fruktansvärt. Speciellt när man är i ett förhållande och personen man älskar är typ det bästa som hänt. Så sitter man där o bara mmmmm nu tar det slut. Nu har jag gjort nåt fel. Det där jag sa för 8 mån sen kanske inte var bra. Nu har han tröttnat. Nu är jag inte lika rolig längre...
Sånt går jag runt och tänker på väldigt ofta. Så sjukt jobbigt och jag blir så trött på mig själv eftersom jag egentligen vet att det jag analyserar inte är aktuellt för fem öre. Men jag tror att mycket jag gör,att överanalysera,är för att förbereda mig på när något jävligt händer. Helt sjukt,jag vet. Men på så sätt kanske jag inte blir lika ledsen. Men det är klart jag blir,jag har aldrig varit beredd på saker jag överanslyserat. Det har aldrig gjort något lättare. Så det är bara jag som försöker inbilla mig det. Att jag ska ha en orsak till varför jag tänker på allt. Men to be honest,jag har ingen orsak. Jag bara är sån,min hjärna bara gör så. Min uppväxt har gjort det så. Mina erfarenheter osv.
Så det är la bara att fortsätta the struggle of life och bli bättre på att ja,må bra. Och inte använda huvudet till skitsaker! Behöver få plats med annat där liksom. Som typ gångertabellen.
Jaha livet,nu gör du dig tillkänna
Satt och skrev en text om hur fantastisk jag tycker att en kvinna jag jobbar med är. Men insåg att det blev för personligt och att jag inte har rätten till att dela hennes historia utan hennes vetskap.
Men vill ändå säga att från att ha varit en student med toppbetyg,förlovad och med drömmar till att en dag hamna i en olycka som gjort att hon fått en hjärnskada och haft många hinder i livet så har hon kommit så fruktansvärt långt. Vi pratade idag,mer ingående om hennes olycka,hur hennes liv en gång var och hur det ser ut nu. Att sitta brevid och lyssna på hennes historia fick mig att tänka så mycket. Hur livet kan förändras på sekunder. Hon kommer aldrig få det hon en gång drömde om,men hon har nya drömmar hon strävar efter. Hon vill och gör saker. Hon har en hjärnskada som skulle kunna hindra henne från mycket men som hon sa idag "Kolla på mig nu,här sitter jag och jobbar. Jag har en lägenhet,jag kan gå igen,det är inget fel på mig". The feels var real och jag sa att hon ska vara så jävla stolt över hur långt hon kommit efter allt som hänt. Att hon lärde sig gå igen,prata,leva. 
Denna tjejen är klipsk,hon är inte dum. Jag drog så många med funktionshinder över samma kant förr,trots att jag själv har ett. Men det är så mycket mer. Jag har lärt mig så mycket efter jag började på mitt jobb. Om människor. Att vi är så jävla olika.
Tillbaka till dagen,vårat samtal. Blev tårögd men tittade snabbt bort. Det sista hon vill ha är nog medlidande. Jag blev inte tårögd för att jag tycker synd om henne,utan för hur mycket hon kämpat för att vara där hon är idag. Att en människa börjar om helt från början efter en olycka och kämpar sig uppåt trots så många hinder,och sitter idag med en fungerande vardag och lever. Hon kunde lika gärna ha dött,men det gjorde hon inte. Hon klarade sig.

Vill mest bara säga att alla har en historia. Verkligen alla. Och jag blir glad över människor som är envisa och inte ger upp trots så mycket hinder. Men blir så irriterad över dom som ger upp eller inte ens försöker med hur mycket möjlighet som helst. 
Jag vet inte vart jag vill komma. Hela dagen har mitt huvud varit diffust och tankar har ploppat upp från och till. Det förflutna kommer ikapp från och till. Blandat med framtiden. Allt rör ihop sig. Blir mosig i huvudet och känslorna försöker jag sortera upp på hyllan så inte allt blir en enda röra. Jag vet vad som händer när alla mina känslor blandas ihop,kaos.
 
Så denna dagen har gått åt till att hålla mig själv i styr. Att inte tillåta mina känslor och tankar att ta över. Vilket gjort mig fruktansvärt trött. Att hålla huvudet i schack. Ain't easy.
Men det är snart en ny dag och förhoppningsvis kommer den kännas bättre. Jag vet att det blir bättre,jag har lärt mig det. Att jag kommer må bättre,det gäller bara att hålla ut under tiden och fokusera på att hålla i sig tills stormen lagt sig. Så det är det jag gör nu,håller i mig tills stormen lagt sig. 
Imorgon ska jag till jobbet,det blir bra.

 
 
Det har varit fint väder idag iallafall,alltid något!