Maddis

Familj
Vill lipa pga sett gamla bilder på min bror och liksom allt gör så ont. Vet inte vart han är,vad han gör och knappt hur han ser ut idag. Vi var så tighta. Vi växte upp tillsammans och det var vi som lekte,vi som hittade på massa dumheter. Och sen så hände livet.
Jag försöker att inte tänka på familjen för mycket. Eftersom det aldrig blir bra. Jag har inte längre någon direkt kontakt med någon i familjen,allra minst min bror. Ingen kontakt alls faktiskt. Han blir 20 nästa år. Jag visste inte ens vart han var när han blev 18. Dagen då vi som små hade bestämt för att dra ut på krogen och festa loss. När han blev 18 så skulle vi ut. Men när han blev det så visste jag inte ens vart han var. 
Allt som har med familjen att göra är väldigt ångestfyllt. Jag har gjort ett aktivt val att ta avstånd från en del av den. Och det gjorde jag i samband när jag flyttade och bestämde mig för att göra ett sista försök att leva. 
Så nej,jag har rent generellt ingen direkt kontakt med min familj. Pratar med min syster då och då. Ibland får jag ett sms av min mor. Mer än så är det inte. Vi träffas när det är något,som födelsedagar. Och det är okej. För jag levde inte för mig innan,jag levde efter dom. Och på så sätt kunde jag inte utvecklas,bli självständig och må bättre. Eftersom alla mådde dåligt och levde i en tillvaro som jag nu ser tillbaka på som en ren misär. 
Men nu står jag ensam på två ben. En familj för mig idag är den jag har med min pojkvän och katterna. Och det familjära får jag uppleva från hans sida. Det är fint och jag känner mig mindre ensam. För hur det än är så kommer jag alltid fortsätta drömma om en funktionell familj.  (null)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress