Maddis

Jaha livet,nu gör du dig tillkänna
Satt och skrev en text om hur fantastisk jag tycker att en kvinna jag jobbar med är. Men insåg att det blev för personligt och att jag inte har rätten till att dela hennes historia utan hennes vetskap.
Men vill ändå säga att från att ha varit en student med toppbetyg,förlovad och med drömmar till att en dag hamna i en olycka som gjort att hon fått en hjärnskada och haft många hinder i livet så har hon kommit så fruktansvärt långt. Vi pratade idag,mer ingående om hennes olycka,hur hennes liv en gång var och hur det ser ut nu. Att sitta brevid och lyssna på hennes historia fick mig att tänka så mycket. Hur livet kan förändras på sekunder. Hon kommer aldrig få det hon en gång drömde om,men hon har nya drömmar hon strävar efter. Hon vill och gör saker. Hon har en hjärnskada som skulle kunna hindra henne från mycket men som hon sa idag "Kolla på mig nu,här sitter jag och jobbar. Jag har en lägenhet,jag kan gå igen,det är inget fel på mig". The feels var real och jag sa att hon ska vara så jävla stolt över hur långt hon kommit efter allt som hänt. Att hon lärde sig gå igen,prata,leva. 
Denna tjejen är klipsk,hon är inte dum. Jag drog så många med funktionshinder över samma kant förr,trots att jag själv har ett. Men det är så mycket mer. Jag har lärt mig så mycket efter jag började på mitt jobb. Om människor. Att vi är så jävla olika.
Tillbaka till dagen,vårat samtal. Blev tårögd men tittade snabbt bort. Det sista hon vill ha är nog medlidande. Jag blev inte tårögd för att jag tycker synd om henne,utan för hur mycket hon kämpat för att vara där hon är idag. Att en människa börjar om helt från början efter en olycka och kämpar sig uppåt trots så många hinder,och sitter idag med en fungerande vardag och lever. Hon kunde lika gärna ha dött,men det gjorde hon inte. Hon klarade sig.

Vill mest bara säga att alla har en historia. Verkligen alla. Och jag blir glad över människor som är envisa och inte ger upp trots så mycket hinder. Men blir så irriterad över dom som ger upp eller inte ens försöker med hur mycket möjlighet som helst. 
Jag vet inte vart jag vill komma. Hela dagen har mitt huvud varit diffust och tankar har ploppat upp från och till. Det förflutna kommer ikapp från och till. Blandat med framtiden. Allt rör ihop sig. Blir mosig i huvudet och känslorna försöker jag sortera upp på hyllan så inte allt blir en enda röra. Jag vet vad som händer när alla mina känslor blandas ihop,kaos.
 
Så denna dagen har gått åt till att hålla mig själv i styr. Att inte tillåta mina känslor och tankar att ta över. Vilket gjort mig fruktansvärt trött. Att hålla huvudet i schack. Ain't easy.
Men det är snart en ny dag och förhoppningsvis kommer den kännas bättre. Jag vet att det blir bättre,jag har lärt mig det. Att jag kommer må bättre,det gäller bara att hålla ut under tiden och fokusera på att hålla i sig tills stormen lagt sig. Så det är det jag gör nu,håller i mig tills stormen lagt sig. 
Imorgon ska jag till jobbet,det blir bra.

 
 
Det har varit fint väder idag iallafall,alltid något!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress