Maddis

Ack värmland du sköna.
En dag kvar tills jag och Emelie susar iväg till Arvika. Jag har varit så taggad i veckor nu,och äntligen ska vi åka!
Det ska bli skönt att få komma bort från denna håla,komma bort med Emelie hand i hand och bara vara. Vi båda behöver det.
Mitt i all denna glädje känner jag sorg. Alltid när vi åker upp till Arvika blir jag ledsen,vemodig. Alla dessa minnen,dom gör ont. Jag saknar att bo där,jag växte upp där en gång i tiden men ändå så mår jag så dåligt av det. Minnena sätter sej som ärr och går inte bort. Varför ska man alltid få dom dåliga minnena insatta i helvetes huvudet? varför inte dom bra minnena? Jag hatar minnen!

Skolan går bättre,eller jag går iallafall dit. Det känns så ovant att sitta vid skolbänken och få uppgifter att göra. Det var nåt år sen jag gjorde det. Och jag ångrar det!
Varför gick jag inte bara i skolan? jag vet svaret,men ingen annan fattar det. Det är som att prata med en vägg,noll koll.
Jag vill bara hoppa och falla för alltid,men det är omöjligt. Jag vill känna glädje och vara lycklig,men det är omöjligt. Är det omöjligt för mej att leva? Leva ett såkallat ''normalt'' liv utan alla dessa om och men. Jag tror inte det,eller jag vet! Min uppväxt har tagit ner mej i träsket,och jag kommer inte upp,jag sitter fast. Kanske den där riddaren med vit häst kan hjälpa mej? Kanske inte.
Än en gång sitter jag och skriver hur dåligt jag har det,blablabla. Det finns dom som har det värre tänker ni. Klart det finns, jag har inte bett någon att tycka synd om mej osv. Jag vill bara skriva när jag känner för det. Och jag trodde aldrig jag skulle skapa en dum blogg så alla kan läsa. Men jag gjorde det! Dom är oroliga för mej och jag försöker skriva så dom fattar men självklart fattar ingen. Inte ens jag fattar vad jag skriver,dumhuvud!

Mitt block därhemma räddar mej,jag får skriva vad jag vill utan att någon ser det. Här ser alla. Alla ser.