Maddis

Smile
Jag är en mördare. En känslokall äcklig mördare.

Jag kan inte skratta,gråta,le,sura. Jag är helt tom. Jag ska bara isolera mej från verkligheten tills jag blir mej själv igen. Sen efter allt, efter att jag kommit upp på toppen igen, för det ska jag. Då ska jag njuta av livets goda. Jag ska göra saker jag inte gjort förut, jag ska ta mej fan på saker. Jag orkar inte längre sova bort livet, jag orkar inte vara rädd för döden och att leva, jag vill ut och springa,säga att jag faktiskt lever. Trots allt!

Har jag lärt mej av mina misstag? Jag vet faktiskt inte. Jag kan inget säga. Men en sak är säker. Jag fick mej en tankeställare, den där jag behövde. Så mitt i allt detta elände, är jag ändå glad att det hände. Jag är glad att jag får genomgå detta. Det stärker mej och jag ser saker på ett annat sätt. Det mest jobbiga är väl att inte veta vem det var. Vem var den som skulle få genomgå detta med mej egentligen? Stort frågetecken men jag vill inte veta ändå. Jag ska fortsätta som jag gör. Jag är inte kär, jag är inte känslolös,jag är faktiskt en människa med känslor som kan ta del av saker.

Så tack C för att du gjorde min helg helt värd,har inte skrattat så mycket på länge.
Tack Sandra, du som bryr dej på riktigt. Du är så himla jävla bäst.
Och tack ni andra som stöttar mej lite sådär. Det betyder trots allt.

Och mamma, ska ha det största jävla tacket! Du står kvar, höll min hand och gjorde allt. Detta stärkte mej, oss. Jag ser inte längre ner på dej, nej. Jag ser upp till dej, för att du är så stark. Jag fucking älskar dej! förlåt om jag aldrig säger det. men jag menar det.

Jag har faktiskt känslor, som ni alla andra.