Maddis

.
Det är nästan 3 veckor sedan sen jag skrev något i min lilla blogg. Har nog aldrig varit utan bloggen så länge,sen jag skaffade den dvs. Anledningen till att jag inte skrivit är för att jag inte mått bra och har inte haft någon som helst lust att skriva. Det känns lite fel att skriva om hur dåligt man mår varje dag,om hur illa man gör sej själv och om hur gärna man vill dö.
Det har inte hänt så mycket på 3 veckor. Jag har för det mesta bara legat hemma,utan att vara kontaktbar. Jag har helt enkelt stängt in mej själv. Min mamma har flera gånger sagt till mej att bli inlagd för jag är en fara för mej själv. Men jag kan inte bara släppa allt och åka in. Men jag håller med henne,det är det som vore bäst för mej i nuläget. Det är svårt när man har egen lägenhet,räkningar att ta itu med,katterna osv. Det är svårt att bara släppa allt och be om hjälp. Jag är inte van att be om hjälp,att få hjälp. Blir jag inlagd så vet jag att dom kommer försöka hjälpa mej,dom kommer prata om jobbiga saker och jag måste svara. Jag vet inte om jag är redo att få hjälp,jag är rädd.
Jag vill inget hellre än att få leva ett värdigt liv,få känna lycka och få känna att jag vill vakna upp till en ny dag. Men jag är rädd.

Jag har tagit mej i kragen den sista veckan. Jag var ute och handlade och var på sminkparty. Jag var till och med på mammas kalas. Min moster frågade hur det var med mej och jag svarade snabbt att det var bra,som en ren reflex. Jag har lärt mej att ljuga för andra,speciellt om hur jag mår. Dom flesta som känner mej ser mej som en glad tjej för att jag är bra på att låtsas. Men egentligen mår jag fruktansvärt dåligt och håller på att gå sönder.
Jag kan bara skriva att detta varit dom värsta veckorna i mitt liv. När jag som har dödsångest plötsligt blir självmordsbenägen så vet man att det är något som är fel. När jag varje dag planerar hur jag ska ta livet av mej,när jag varje dag vaknar och känner att jag inte längre vill leva. Det är nytt för mej. Jag har gjort riktigt dumma saker under dom här veckorna,något ingen vet om. Jag lyckades nästan en gång men jag vaknade upp efter 2 dagar att jag legat halvt medvetslös i sängen. Min mamma hade även försökt nå mej i 2 dagar. Jag berättade aldrig om det.
Jag vet att jag behöver hjälp. Men jag är för rädd att be om det.

Jag sitter förövrigt aldrig vid datorn längre,bara när jag behöver betala räkningar som jag gjort nu. Så jag tänkte bara slänga iväg ett meningslöst inlägg så ni fortfarande vet att jag lever. Vi får se när vi hörs nästa gång,om vi hörs.