Maddis

Beware of depp
Dagarna går och jag bara hänger med. Har ingen direkt koll eller något att säga till om,går som på autopilot. Det är liksom igång men ingen vid spaken. Samtidigt så går mina vakna timmar åt att analysera sönder saker och tänka för mycket på saker jag inte ska tänka på,som bara får mej att gå under. Det börjar liksom klia i fingrarna och jag behöver göra något. Att supa i helgen var skönt,för jag levde för dagen och bara körde. Jag saknade att leva fan då,att göra saker för stunden och bara köra. Nu går mitt liv ut på att klara en vardag,gå på möten eller träffa stödet. Jag gör inget roligt längre. Jag har inte gjort det på länge men det har inte stört mej så mycket,förens nu när "svensson"livet är igång. Det enda jag lever för är att göra mina måsten och sen är det inte mer. Jag klarar inte heller av att göra saker efter allt,jag är för trött. Så det är en jobbig cirkel. Och jag gillar inte att jag känner som jag gör,att jag vill hitta på saker som kanske inte är så bra för att få känna något,få en mening med just den dagen. 

Idag var jag på habiliteringen och idag gick det väldigt lätt att prata. Jag stammade nog inte en enda gång och jag pratade på utan att riktigt sitta och tänka innan,det bara kom. Det var skönt. Men samtidigt jobbigt eftersom mina perioder bara blir värre och jobbigare. Men remiss är inskickad till psyk och jag fick läsa en kopia. Såg bra ut. Nu får vi väl se vad som händer. Jag vet att jag inte kommer kunna gå vidare förens jag får hjälp därifrån men samtidigt så krånglar dom så mycket och jag orkar inte hur mycket som helst så jag är så rädd att ge upp och då kommer det aldrig bli bättre med psyket. Jag vet inte längre. Lever bara just nu och gör det jag ska. Väntar på något,vet inte vad men känns som om jag hela tiden går och väntar. 

Jag är kluven till allt just nu. Kan inte ens välja om jag ska ta ett glas vatten eller ett glas juice,så jävligt är det. Är så rädd att jag ska gå ner mej,nu när jag kommit så långt. Jag vill fortsätta men börjar tappa motivation till att fortsätta leva,vilket får mej att bli arg,en del av mej blir arg och den andra vill ge upp. Som sagt,kluven. Lever två olika liv. Ett som vill kämpa och ett som vill ge upp. Och dom krockar bara med varann hela tiden och allt blir bara pannkaka. Jag hatar detta så mycket. Jag önskar varje dag att få må bra,att känna glädje,att stå fast vid ett humör en längre tid,att le när man ser solen lysa och höra fåglarna kvittra,att vara stolt över vad jag åstadkommit,att börja leva. Jag önskar så mycket. Att ha blivit född under andra omständigheter,att få ha haft ett tryggt och bra hem,att ha fått en bra uppväxt,att ha haft föräldrar. Saker har format en till den man är idag. Och jag önskar jag hade blivit formad annorlunda. Att ha upptäckt autismen i tidig ålder och fått lära mej att leva med det istället för att få veta det som 18 åring,inte fatta något och bara bli lämnad. Man undrar hur det hade varit om uppväxten hade varit lugn och trygg. Hur hade jag mått som människa idag? Hade jag sluppit det ständiga skrikandet i huvudet? Hade jag kunnat haft jobb och levt ett bra liv? 
Jag kommer alltid få leva med dom frågorna. Hur det kunde ha varit. Och jag kommer alltid få leva med handikapp och psykisk ohälsa som sakta tar mitt liv. Jag är livrädd för att det aldrig blir bättre,utan att jag är lämnad med skrikandet och en dos mediciner resten av livet. Jag är livrädd för framtiden.